Till alla oavsett

Ja, faktiskt! Det kan ju vara en inbillning också att andra skulle värdera en negativt? Kanske majoriteten istället skulle känna empati och kanske även tänka på att bjuda med en nästa gång det sker en tillställning? Skulle inte bli förvånad om just de här två kollegorna hade gjort det. Och precis att det då är så viktigt att tacka ja när tillfällena erbjuds! Ta emot de utsträckta händerna som ju faktiskt kommer ibland. Kanske är det heller ingen tävling för kollegorna utan de berättar bara om sina semestrar för att det är en social grej liksom? Att det är mer en själv som känner sig underlägsen som gör inget, typ? Är säkert en kombination.

Peppar gärna varandra i det här!!

 

Har aldrig haft mycket socialt umgänge, trivs helt enkelt bäst med det. Vilket andra kan ha svårt att förstå. Förstår ändå vad ni menar med att kanske låtsas för andra. Tror det har med självkänslan att göra, och en önskan att vara som andra för att inte sticka ut…

Det kan ha kommit någon nödlögn när jag tackat nej till någon ibland😏

Är dumt egentligen men oftast enklare än att förklara.

Från det att vi växer upp så får vi en bild av hur man ska vara och leva för att vara lycklig, men det är faktiskt olika för alla.

Kram

Tillbaka på jobbet igen och ångest bara växer när man får frågan vad man har gjort i helgen. Man kan ju inte säga sanningen att man suttit ensam hemma och försökt övertyga sig själv att man visst har nåt att leva för.

Blue Bidoga skrev:

Från det att vi växer upp så får vi en bild av hur man ska vara och leva för att vara lycklig, men det är faktiskt olika för alla.

Ja, det lite knepiga är, tycker jag, att forskning har visat att ju närmare man lever enligt normen desto lyckligare kan man tendera att bli. Det handlar om att tillhöra flocken. Så ju mer man avviker av olika anledningar desto sämre kan man må. Har funderat på det ibland, att det kan verkligen kosta på att ta andra vägar här i livet. Just nu är jag inne i en period då jag känner för att lägga mig platt och bara köra det där “familj, volvo, villa” drömmen, mycket faktiskt för att jag levt så utanför och inte orkar med det riktigt längre.

Tycker det lät fint att du kan trivas i ditt egna sällskap! Beundrar det. Har det alltid varit så?

Kram!

Anonym skrev:

Tillbaka på jobbet igen och ångest bara växer när man får frågan vad man har gjort i helgen. Man kan ju inte säga sanningen att man suttit ensam hemma och försökt övertyga sig själv att man visst har nåt att leva för.

Känner igen! Det är som att ju svårare känslor man har, kommer tillbaka med efter helgen, desto mer känns det opassande att ventilera de på sin arbetsplats? Som att kontrasten mot alla andras “happy mood” blir för stor?

Är det en ok arbetsplats i övrigt? Får dina känslor platser något? Händer det ibland att du mår bättre under veckorna när helgen är förbi och du mer kan fokusera på arbetsuppgifterna?

Kram!

 

 

Hej alla fina🙂

Undrar vad ni gör om/när ni får ångest? Hur ni hanterar den?

Själv har jag nog bl.a social ångest som kommer tex när jag ska handla.

Ibland kan jag helt inte gå in i affären, ibland så är det nära att jag får lämna varorna och gå ut. Och ibland så går det ok.

Har försökt tänka att det är helt ok om jag inte klarar det just idag och då känns det oftast lite bättre och jag klarar det även om det är jobbigt.

Värst är det att stå i kö, känns som jag ska svimma, hjärtklappning och svettas.

Känns bra när jag klarat det men sen är orken helt borta den dagen.

Kram 🙂

 

 

Har tre barn sen tidigare med två olika män, är nu i en ny relation och han är en riktig dröm men han vill ha barn och hus och jag har krediter och bor i en hyresrätt och är inte alls på samma plan ekonomiskt som han. Han är gjort karriär och jag inte

Hans syster hatar mig för att jag har tagit in en massa bonusbarn som tar upp hans tid och hon gnäller på att hon inte ser honom lika mycket som förut
Hon har träffat mina barn två ggr på ett år..

Det här är stress för mig. Vad gör man? Hur hanterar man det här?

Tala om som det är för honom att ni har olika ekonomiska förutsättningar.

Systern kanske umgicks mycket med sin bror förut och känner sig utanför?

Kanske ni kan hitta på något tillsammans bara hon och du?

 

Skrev min första tråd i Depressions forumet här för någon vecka sedan och blev tipsad om denna tråd. Superbra tycker jag. Sitter nu här i natten, funderar och softar och borde egentligen vara nöjd med livet och tillvaron.

Har ju fast arbete, fin sambo, är frisk och ung (nåja, passerat 40 men ändå). Men är jag nöjd?

Saknar familj, mina biologiska föräldrar är troligen ej i livet, mamma är jag osäker på då jag inte sett henne på ca 8 år, innan dess väldigt sporadiskt. Vi har aldrig försonats efter en uppväxt i misär, psykisk och fysisk misshandel och missbruk. Min pappa som inte var med i bilden öht under min barndom och skaffade ny familj när jag var 2 år, dog för ca 8 år sedan. Inte haft kontakt med honom heller. Har i efterhand förstått att även han led av psykisk ohälsa och missbruk.

Vänner har jag kanske ett par stycken, men umgås inte med folk på generell basis, inte heller före pandemin. Skralt socialt liv har följt mig de sista 15 åren ungefär.

Jag har så långt jag kan minnas fått djupa depressiva svackor periodvis, senaste gången när det var riktigt illa valde jag att lägga in mig. Det var några år sen nu men jag lever ständigt med denna oro och gnagande känsla av tomhet. Får nog inse att jag är predestinerad för att aldrig få känna mig hel och stark. Avundas de som finner lyckan i sina liv och kan hantera motgångar utan att gå sönder, vilket verkligen inte är min starka sida.

Det krävs inte mycket för att mig att falla och jag spelar mitt skådespel ganska väl, även om sambon såklart ibland märker att något är på tok, när det krackelerar på ytan.

Jag har utretts men inte fått någon diagnos, har nu fått igenom en remiss för fördjupad utredning kring bipolaritet. Hoppas den godtas så kanske saker och ting klarnar lite. Har ju en helvetes massa psykiska ohälsa som ärftlig faktor som säkert spökar.

Jaja, lite nattliga tankar i ett flöde. Skönt att få skriva av sig lite. Hur har ni andra det?

Hej Pink Dusapi!

Känner igen mig i en del av det du skriver. T ex det om att ha svårt för motgångar och en önskan om att inte falla ihop som ett korthus när det sker. Verkar som att det kanske kan handla något om att ha förmåga att reglera sina känslor? Det var iaf vad en KBT-terapeut sa till mig någon gång. Personer med trygga anknytningar verkar vara bättre på det där? Kan också titta på människor som klarar det med stor beundran. Jag frågade faktiskt KBT-terapeuten hur exakt han brukade göra när han reglerade sina känslor men fick inget rakt svar på det. Han svamlade mest så jag misstänker att gemene man kanske inte heller är så himla vassa på just det – när det väl gäller. Jag vet inte. Ibland tänker jag att det också kan spela större roll än vad man kanske tror om man har sociala kontakter att prata med vid kriser? Att få emotionellt stöd på djupet? Att det inte nödvändigtvis behöver handla om en brist och oförmåga hos sig själv, utan att man kanske är väldigt ensam i sin situation och saknar därför möjligheter till att reglera.

Kram

Välkommen Pink Dusapi🙂

 

Red Simyna skrev:

Hej Pink Dusapi! Känner igen mig i en del av det du skriver. T ex det om att ha svårt för motgångar och en önskan om att inte falla ihop som ett korthus när det sker. Verkar som att det kanske kan handla något om att ha förmåga att reglera sina känslor? Det var iaf vad en KBT-terapeut sa till mig någon gång. Personer med trygga anknytningar verkar vara bättre på det där? Kan också titta på människor som klarar det med stor beundran. Jag frågade faktiskt KBT-terapeuten hur exakt han brukade göra när han reglerade sina känslor men fick inget rakt svar på det. Han svamlade mest så jag misstänker att gemene man kanske inte heller är så himla vassa på just det – när det väl gäller. Jag vet inte. Ibland tänker jag att det också kan spela större roll än vad man kanske tror om man har sociala kontakter att prata med vid kriser? Att få emotionellt stöd på djupet? Att det inte nödvändigtvis behöver handla om en brist och oförmåga hos sig själv, utan att man kanske är väldigt ensam i sin situation och saknar därför möjligheter till att reglera. Kram

Ja, det kanske är sant det du säger att det kan vara en tillgång att ha sociala kontakter vid kriser. Men för mig är det där så dubbelt, jag har alltid fått hantera allt själv och har kanske hittat en överlevnadsstrategi i detta. Det att önska sociala kontakter är för mig så dubbelt då jag aldrig lyckats uppehålla dem och det har kostat mer än det smakat. Kanske jag inte träffat rätt bara. Jag trivs oftast bäst i mitt eget sällskap dessutom men kanske bara inte fått uppleva sann vänskap, som inte är destruktiv och tar energi. Kanske hör det ihop med min “störning”, vad vet jag. Tack för du tog dig tid att svara iaf.